Canon Eos 7D + nytt sigma 10-20 mm
och kära INSTAGRAM

Är det nu det börjar, livet?
Det känns så, det känns som att valen man gör nu kommer bestämma hur man lyckas med livet. 
Jag kände samma sak när jag skulle börja gymnasiet, att bara för att jag väljer hotell och restaurang
nu så kommer jag få va kvar i de i hela mitt liv, att jag valde mitt frmatida jobb med det valet. 
Så är det inte!

Jag glömmer bort hela tiden att jag bara är 19 år och har en stor del av livet kvar. Det är nu jag 
skall testa mig fram till vad framtiden skall bli. Men det känns läskigt, att flytta hemmifrån,
att binda sig på ett annat ställe och inte bara kunna åka hemhem med en gång pga lägenhet
eller jobb. Hur vuxet och tråkigt låter inte de?

Det skall vara spännande och roligt dehär, men jag tror flickan som sitter och skriver
är sjukt jävla nervös och att allt kommer bli sjukt bra när allt bara kommer på plats.
När allt blir lite mer på riktigt och mer bestämt.
Om två veckor så är nog allt mer bestämt och förhoppningsvis känns bättre .

men det känns jobbigt att fortsätta med denhär bloggen samtidigt som jag inte har någon lust att starta en ny blogg. Mest för att jag inte kan komma på ett namn.
De känns konstigt att någon som har funnits i mitt liv i tre år, som min hårdisk är full med bilder av bara är borta.
Det känns som att han inte finns kvar som människa längre, som att han är någon annan nu, nån jag inte känner, nån jag inte vill lära känna. Jag vill inte ta bort inläggen samtidigt som de är jobbigt att dom är där.

Jag låssas som ingenting och lägger ut mina bilder här, de är va jag ha kommit fram till.
För just nu känns det så tråkigt att bara ha alla bilder på kameran bara.

Jag kanske gör en annan blogg sen, om jag kommer på något namn, om jag känner för det.


Nog med bekännelser.
Nu skall jag baka kaffegodis.